Utstationerade arbetstagare omfattas av lagen om utstationerade arbetstagare (447/2016). Lagens tillämpningsområde omfattar avtal som ingåtts efter lagens ikraftträdande 18.6.2016 och på grundval av vilka arbetstagare utstationeras i Finland.

Utstationerade arbetstagare omfattas av lagen om utstationering av arbetstagare. Dessutom definierar lagen de delar av arbetsrätten och bestämmelserna i de allmänt bindande kollektivavtal som gäller, om de erbjuder de anställda mer förmånliga arbetsvillkor än lagen, som är tillämplig på den anställdes anställningsavtal.

Enligt lagen om utstationering av arbetstagare tillämpas:

Tillämplig lag	Lagrum          (* - tillämpas alltid)
Lagen om unga arbetstagare (998/1993)	Tillämpas i sin helhet *
Lagen om företagshälsovård (1383/2001)	Tillämpas i sin helhet *
Arbetarskyddslagen (738/2002)	Tillämpas i sin helhet *
Lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986)	6, 7, 8, 8 a, 8 d, 9 och 9 a § *
Diskrimineringslag (1325/2014)	7 § 1 mom. 8-10 §, 12-16 § och 28 § *
Arbetsavtalslag (55/2001)	1 kap. 9 § * 2 kap. 2 § 1-2 mom. * 2 kap. 11–12 § 2 kap. 7 §: Lön, arbetstid, semester och arbetssäkerhet enligt kollektiv avtal 2 kap. 9 §: Lön, arbetstid, semester och arbetssäkerhet enligt kollektiv avtal för hyrt arbete 3 kap. 1-2 § 4 kap. 2, 8 och 9 § 13 kap. 1-2 § * 13 kap. 5 §
Arbetstidslag (872/2019)	3 kap. 5-9 § 4 kap. 10-15 § 5 kap. 16-23 § 6 kap. 24-28 § 7 kap. 29-32 §
Bagerilag (302/1961)	5 §
Semesterlag (162/2005)	5-19 § 29 §

Tillämpning av lagen vid koncernintern överföring

Vid överföring inom en företagsgrupp tillämpas lagen om utstationering av arbetstagare med de undantag som nämns i 1 a §. Mer information om överföring inom en företagsgrupp finns på sidan Arbetstagare som utstationerats till Finland på basen av en företagsintern förflyttning inom ett internationellt företag.

Lagval i internationella anställningsförhållanden

Den lag som ska tillämpas på en utstationerad arbetstagares anställningsavtal bestäms enligt konventionen om lag som tillämpas på avtalsskyldigheter (FördrS 30/1999, arbetsavtal före 17.12.2009) och Rom I förordningen (arbetsavtal efter 17.12.2009).

Rom I-förordningens utgångspunkt är att arbetsgivaren och arbetstagaren kan komma överens om vilket lands lagstiftning i anställningsavtalet (rättslig hänvisning) tillämpas. Rättslig hänvisning till lagen som gäller för anställningsavtal får inte leda till att den anställde faktiskt skulle få sämre arbetsvillkor än dem som tillhör honom, om inte ovanstående val av lag hade gjorts. Den anställde måste alltid vara föremål för en miniminivå i enlighet med tvingande bestämmelser om anställningsavtalet, om inte lagen som har valts erbjuder högre skyddsnivå. Tvingande regler kan inte avtalas bort till nackdel för arbetstagaren.

Av denna anledning, måste man alltid tillämpa de särskilda bestämmelser i enlighet med lagen om utstationering av arbetstagare i den utsträckning som de är förmånligare för den anställde. Den finska lagstiftningen bestämmer i detta avseende miniminivån, men de bestämmelser enligt finsk lag kan inte hindra tillämpningen av förmånligare bestämmelser till arbetstagaren.

Mer information: Lagval i internationella anställningsförhållanden.